Charlemagne var en germansk kung som hålls ansvarig för återupprättandet av imperiet i Västeuropa. Hans far var kungen av frankerna, Pepin den korta, från vilken han till slut skulle ärva tronen efter att hans far dog 768 och fullbordade den med de östra territorier som beviljades till sin bror Carloman, som dog 771 och han lämnade nämnda territorium.
Hans mandat karaktäriserades av att vara expansivt, eftersom han fortsatte med erövringen och annekteringen av Lombard-riket, beläget i norra Italien, vilket genomfördes år 774, genom alliansen som genomfördes av frankerna och påvedömet. Efter Italiens dominans. Charlemagne koncentrerade sina energier i Sachsen, ett företag som krävde arton på varandra följande kampanjer som genomfördes mellan åren 772 och 804. Charlemagne dominerade alltså tidens viktigaste kungarike; Men för att den skulle förbli intakt, var den tvungen att kämpa ständigt, många gånger utvisa uppror eller motstånd inom dess territorier och andra för att säkra gränserna mot fiender utanför imperiet.
Bland kampanjerna mot externa fiender är det viktigt att nämna kriget mot avarerna vid den östra gränsen, vilket fick honom att dominera territorierna i det nuvarande Ungern, Kroatien och vissa serbiska regioner.
Geografiskt sett representerar kungariket Karl den store hela det som för närvarande är Frankrike, Schweiz, Österrike, Holland, Belgien och Luxemburg, och en stor del av Tyskland, Italien, Ungern, Tjeckien, Kroatien och Slovakien. Anledning till varför den anses vara en föregångare för enheten i Europa. Det är viktigt att notera att ingen monark fram till dess hade lyckats samla under hans befäl ett så stort territorium sedan Romerrikets fall
År 800 utsåg påven Leo III Karl den store till kejsare och initierade därmed ett nytt germanskt imperium som skulle få sina konsekvenser fram till 1800-talet. Kontinuiteten i detta germanska imperium med det västra romerska riket hade dock redan minskat cirka 300 år tidigare. Återställelsen av den kejserliga idén var praktiskt taget en fantasi, eftersom den innebar en strävan efter en universell makt över resten av de olika kungarikena, som skulle vara den tillfälliga motsvarigheten till påvens överhöghet på det religiösa planet.
