Fri versepoesi är en poetisk manifestation som kännetecknas av avsiktlig avvikelse från rim och mätarmönster. Liknar poetisk prosa och prosadikt; fria verser har egenskapen att bibehålla den traditionella typografiska platsen för verserna.
Fria verser har sitt ursprung i mitten av 1800-talet, som en motsägelse till det tionde, sonetten och de andra dominerande formerna inom poesifältet. Poeter som skriver i fri vers uppmärksammar inte strofarna, de skapar sin värld utan att behöva räkna antalet stavelser eller verser. Din förmåga att skapa har inga gränser.
Den första viktiga poeten för tiden, som omsatte fri vers i praktiken, var Walt Whitman som föredrog en typ av ojämn vers av stor längd: versen (hämtad från den engelska versionen av Bibeln). Därefter följde de franska poeterna Gustave Kahn och Jules Laforgue, som introducerade den för Frankrike och anpassade denna uttrycksform till deras behov; avviker således från parnassisk dyrbarhet.
Fri vers kännetecknas i grunden av rytm, detta kan vara på olika sätt: syntaktisk rytm, kombinerar vanligtvis kanoniska verser med verser, även om lutningen ligger nära prosa. Det representerar grunden för fria verser.
Tankerytmen känns igen av karaktäristiken för dess struktur, eftersom det inte bara är någon upprepning utan snarare nyckelord och meningsstrukturer, vilket definierar en syntaktisk rytm som riktar en tanke mot ett slut och observerar en cyklisk känsla av dikten.
Den inre rytmen, även känd som personlig rytm, här överförs känslorna genom syntaktiska kopplingar.
Rytmen för fria bilder lutar till approximationen av bilder och metaforer utan syntaktiska länkar.
Original text
"På snö hörs halka natten
Låten föll från träden
och bakom dimman ropade
I korthet tände min cigarr
Varje gång jag öppnar mina läppar
fyllda moln tömmas
i hamnen
är master är fulla av bon
Och vinden
stönar mellan fåglarnas vingar
Vågorna vaggar Det döda skeppet
Mig på stranden visslande
Jag tittar på stjärnan som röker mellan mina fingrar ”.
Författare: Vicente Huidobro:
