Titusbågen i Rom, ett civilt och minnesmässigt romerskt arkitektoniskt arbete, utarbetades av den flaviska dynastin under 1-talet, särskilt 81 e.Kr. Det tillhör därför den klassiska imperialistiska stilen. Författaren är inte känd eftersom i romersk arkitektur kvarstår beskyddaren eller klienten, eftersom konstnären inte åtnjuter någon social hänsyn.
Det ligger på den så kallade Via Sacra, den viktigaste och viktigaste gatan i den gamla kejserliga staden, som kopplade Capitol med Colosseum, och i vars omgivning de mest anmärkningsvärda byggnaderna för tiden var grupperade, mellan tempel och palats.
Anledningen till byggandet av Titusbågen var firandet av kejsaren Tito Flavio Sabino Vespasiano, son till kejsaren Tito Flavio Vespasiano. Efter att ha belägrat och erövrat Jerusalem, 70 e.Kr., gånger då dess mytiska Salomons tempel plundrades och förstördes av romerska trupper när de brände staden.
Under medeltiden blev bågen en del av muren som omgav Rom och var en av dess entrédörrar. Detta faktum och tidens gång ledde till en stor försämring, förlorade en del av sina lättnader och bevarade endast den centrala bågen.
På 1800-talet, med påven Pius VIII och ankomsten av renoveringen av de klassiska byggnaderna och monumenten i huvudstaden, anfördes restaureringen av bågen till arkitekterna Raffaele Stern och Giuseppe Valadier, som utförde återställningsarbetet från 1818 till 1821, återställa den till sin ursprungliga form, rekonstruera de saknade sidorna i travertinstenen och inte i marmorn som den var i sitt ursprung.
Titusbågen har måtten 14,50 meter hög, 13,50 meter bred och 4,75 meter djup. Dess marmorstruktur är enkel och består av två pelare på vilka ett fatvalv reser sig, som är dekorerade med två kolumner vardera och blinda fönster.
Höjdpunkten i Titusbågen är relieferna som den är skulpterad med. Således representerar arkitrav Vespasianus och Titus seger över judarna.
