Existentialism är en filosofisk rörelse som har sitt ursprung mellan 1800- och 1900-talet. Denna ström fokuserade på studier av det mänskliga tillståndet, känslor, individuellt engagemang och frihet. Existentialismen återställde människan till sin roll som individ, placerade honom mitt i filosofisk reflektion och utmärkte honom som ett fristående och totalt självmedveten varelse.
Bland de mest framstående egenskaperna hos denna teori är:
Hans fokus är på människans egen existens, hans varelse och sökandet efter lösningar på människans problem. Den Anledningen är inte den enda som visar verkligheten, även de mest elementära känslor som frustration och ångest kan visa det. Pessimism accentueras inom denna filosofi. Trots den markerade pessimismen tänker existentialismen att endast människan existerar och att bara han kan (även inom pessimismen) hitta positivism och tänka sin egen essens. Människan är fri och han är den enda som skapar sin värld.
Populariteten hos existentialism uppstår efter andra världskriget som en lättnad av tanke och förlust av värden som denna konflikt lämnade.
Det finns tre skolor med existentialistiskt resonemang: ateistisk existentialism, agnostisk existentialism och kristen existentialism.
Ateistisk existentialism har som sin grundläggande princip avvisande av alla immateriella, metafysiska eller religiösa övertygelser. Enligt denna ström finns den mänskliga naturen inte, för det finns ingen Gud som skapar den; det är människan som uppfattar sig själv och är den enda som kommer att avgöra vad han vill vara. Bland de mest framstående exponenterna på denna skola är: Jean Paul Sartre och Albert Camus.
Kristen existentialism utmärks genom att höja möjligheten till ett religiöst stadium som en hypotes om frälsning; denna skola tillgriper religiösa stiftelser som arvsynd, oskuldsförlust etc. Att definiera den metafysiska principen, som en konkret sannolikhet för män. Ett annat karakteristiskt drag är bekräftelsen att det högsta goda som varje människa kan hitta är hans eget kall. Bland dess viktigaste exponenter var: Gabriel Marcel och Soren Aabye Kierkegaard.
Agnostisk existentialism baserades på observationer och erfarenheter. Denna doktrin betraktar religion som ett viktigt inslag i människors kultur och historia, och motbevisar inte existensen av en Gud, men den anser att det är något som inte kan bevisas eller bevisas. Dess största exponenter var: Martin Heidegger och Albert Camus.
