Tacksamhet är en form av likgiltighet och förakt. Sådan överdriven självcentrering att den får oss att glömma dem som gynnade oss, som var med oss, som hjälpte oss. Tacksamhet känner inte igen andras meriter eller de fördelar den får, tvärtom ignorerar de dem. Tacksamhet är en form av själviskhet.
Det finns ingen enda källa till otacksamhet. Det kan komma från dåliga sätt, en inställning av arrogans, en känsla av förbittring eller avund. Oavsett ursprung, otacksamma attityder orsakar viss frustration eller till och med ett känslomässigt sår hos den förolämpade personen.
Tacksamhet kan inte bara komma från individer, mellan föräldrar och barn, syskon, farbröder och brorsöner eller vänner, bland många andra fall, men det kan också komma från samhället i allmänhet eller staten själv, eftersom när de inte får anständiga pensioner till de som har bidragit till systemet genom många års anständigt arbete och som döms att leva på eländiga belopp när det gäller pension; eller när medborgarna skickas för att slåss för landet och sedan inte känns igen, som det hände i Argentina med de överlevande från Falklandskriget.
Den som är otacksam kan till och med vara med de närmaste släktingarna och vännerna, i så fall saknar han tillräckligt med empati för att sätta sig själv i stället för den andra. Tacksamhet dyker också upp i känslomässig dialog utan nyckeltermer, som tack, förlåt och tack.
En otacksam person besviker den andra eftersom han med sin attityd skadar de goda avsikterna hos dem som någon gång erbjöd hans hjälp. Precis som kärlek är en känsla som kan återvändas eller inte, på samma sätt är tacksamhet en känsla som kan uppstå ömsesidigt mellan två personer. Så är till exempel när två vänner som mår bra tillsammans är tacksamma för att kunna berätta för varandra. Otacksamhet visar dock bristen på korrespondens i denna känsla.
Tack är ett verb som ibland glömmas bort. Tillsammans med respekt är solidaritet, samarbete, tacksamhet en dygd, och respekt, hjälp, samarbete och tacksamhet är verb som måste konjugeras dagligen.