Påven är en titel, den används för närvarande för att utse biskopen i Rom, som i kraft av sin ställning som efterföljare för Sankt Petrus är överpräst för hela kyrkan, Kristi präst på jorden.
Förutom biskopsrådet i det romerska stiftet har påven och det högsta och universella pastoratet vissa andra värdigheter: han är ärkebiskop i den romerska provinsen, Italiens primat och de intilliggande öarna, och ensam patriark i västra kyrkan. Kyrkans lära om påven förklarades auktoritärt vid Vatikanrådet i konstitutionen " Pastor Aeternus ". De fyra kapitlen i denna konstitution behandlar respektive ämbete för högsta chefen som tilldelas Saint Peter, det här embetsförhållandet i den romerska påven, påvens jurisdiktion över de troende och hans högsta myndighet att definiera i alla frågor om tro och moralisk. Denna sista punktdet har diskuterats tillräckligt i artikeln INFALLIBILITY och kommer bara att behandlas för övrigt här.
Påven, även känd som påven, är biskopen i Rom, och därför ex officio ledare för världskatolska kyrkan. Den romerska biskopens företräde härrör till stor del från hans roll som apostolisk efterträdare till Sankt Petrus, till vilken Jesus ska ha gett nycklarna till himlen och befogenheterna att "binda och förlora" och utse honom som "klippan" på vilken kyrkan skulle byggas. Påven är också chef för tillståndet i Vatikanstaten, en suverän stadsstat helt inbäddat i Rom. Den nuvarande påven är Francis, som valdes den 13 mars 2013, efter Benedictus XVI.
Påvens kontor är påvedömet. Dess kyrkliga jurisdiktion, bispedomen i Rom, kallas ofta "Heliga stolen" eller "Apostoliska stolen", baserat på tron att biskopen i Rom är den apostoliska efterträdaren till Saint Peter. Påven anses vara en av de mäktigaste människorna i världen på grund av hans diplomatiska och kulturella inflytande.
Påvedömet är en av de mest bestående institutionerna i världen och har spelat en framträdande roll i världshistorien. Påvar i forntida tider hjälpte till att sprida kristendomen och lösa olika lärdomstvister. Under medeltiden spelade de en roll av sekulär betydelse i Västeuropa och fungerade ofta som skiljeman mellan kristna monarker. Idag deltar påver, förutom att den kristna tron och läran utvidgas, i ekumenism och interreligiös dialog, välgörenhetsarbete och försvar av mänskliga rättigheter.
