Syndikalismen är en rörelse och på samma gång ett system som tillåter representation av arbetstagare genom en institution som kallas en union. Denna rörelse syftar till att optimera arbetarnas situation på arbetsmarknaden, det är av den anledningen att dess ledare ansvarar för att utarbeta och planera i detalj, förhandlingar med de statliga arbetsmyndigheterna samt med företag, för att få förbättringar i arbetet, såsom ökade löner, minskad arbetstid, ökat socialt skydd, bland andra.
Det råder inte mindre tvivel om att fackföreningen har varit en av de viktigaste framstegen som arbetare från alla sektorer av ekonomin har uppnått sedan industrialiseringen installerades på arbetsmarknaden, detta beror på att fackföreningsorganisationen kom till hävda arbetarnas rättigheter efter det att den industriella revolutionen infördes och intensifieringen av deras uppgifter missbrukades av deras arbetsgivare.
Trots faktum att fackförenings s arbete är kopplat till politiken, är dess främsta mål inte att representera arbetare politiskt eftersom fackföreningarna är inte politiska partier. Tänkandet av unionism ligger i försvaret av arbetarnas klassintressen på arbetsplatsen.
När det gäller utvecklingen av fackföreningen är detta kopplat till industrialisering. Under första hälften av 1800-talet började arbetarna att organisera sig för att hävda sina rättigheter mot stora industrier, något som av olika skäl inte hade någon plats bland bönderna. På det här sättet började det som idag kallas fackföreningsform bildas. Med tiden började olika strömmar av unionism utvecklas. Det finns grupper som tillhör fackföreningarna som ligger nära den statliga makten och därmed fungera som en inneslutning av protesternaatt arbetare kan utföra i massor och ge de anställda ytliga förbättringar för att undvika ett sådant faktum. Å andra sidan finns det också aspekter av revolutionär typ som därför är emot staten och arbetsgivarna.
