Uttrycket löslighet indikerar det faktum att ett ämne kan lösas, det är förmågan hos ett visst ämne att lösa sig i ett annat. Lösningsmedel är namnet på det element som ska lösas, medan lösningsmedel är den term som används för att kalla det element i vilket det lösta ämnet löses upp.
På samma sätt kan lösligheten uttryckas som en procentandel av löst ämne eller i enheter såsom mol per liter eller gram per liter, allt beroende på användningen som kommer att ges. Dessutom löses inte alla dessa ämnen i samma lösningsmedel, eftersom sammansättningen av var och en av dem kommer att bero. Till exempel är grundvattnet ett lösningsmedel för salt men inte för olja.
Var och en av ämnena påverkar dess förmåga att solubilisera andra. Det bör noteras att lösligheten beror både på egenskaperna hos lösningsmedlet och lösningsmedlet och på det omgivande trycket och den temperatur vid vilken elementen finns.
En faktor som har en väsentlig inverkan på lösligheten är närvaron av andra arter lösta i lösningsmedlet. Om vätskan innehåller metallkomplex förändras lösligheten. På samma sätt, det överskott eller defekten av en gemensam jon i lösning och den joniska styrkan har också en inverkan på lösligheten.
Med hänsyn till villkoren för löslighet kan det sägas att den utspädda lösningen, det vill säga mängden löst ämne framträder i en minimal andel med avseende på dess volym, koncentrerad lösning, är att den med en betydande mängd löst, omättad lösning är att som inte når den maximalt tolererbara mängden löst, mättad lösning är den som har största möjliga mängd löst eller övermättad lösning än den som innehåller mer löst än vad som kan finnas.
Kemisk jämvikt är inget annat än den process där aktiviteter eller koncentrationer samverkar där de inte förändras under en tidsperiod. Varje typ av samband som upprättas mellan detta och de upplösta och fasta tillstånden hos en förening är känd som löslighetsvikt och det är därför den används för att förutse en substans löslighet under vissa förhållanden.
