Ordet vestal härstammar från det latinska "vestālis", från rösten "vesta", och som i plural var känt som "vestales". Denna term avser de forntida prästinnorna av romerskt ursprung som invigdes till gudinnan Vesta, som var tvungen att ha ansvaret för att hålla den heliga elden tänd på altaret. Detta var något kännetecknande för den romerska religionen, där två vestaler ursprungligen var ansvariga för detta uppdrag, men det var i tiden för den grekiska biografen, historikern och essayisten Plutarch att antalet vestaler ökade till fyra och strax därefter var det sex som ansvarade för att elda eld. och håll det alltid på.
Ordet Vesta tillskrivs den stora obefläckade gudinnan för helig eld i forntida Rom, även känd i grekisk mytologi som "Hestia" på samma sätt som det tillskrevs gudens eld och familjens eldstad. Med tiden blev denna karaktär beskyddningsgudinnan i Rom vars speciella låga användes som en representation av statens välbefinnande. Enligt mytologin var Vesta dotter till Rhea och Cronos och en av de äldsta gudinnorna, med anor från tider där förekomsten av eld var knapp, eftersom en metod för att framställa den inte var exakt känd, så det var Det var av stor vikt att hålla den kvar och förhindra att den utrotades, så de tilldelade Vestals för detta uppdrag.
Vestalerna valdes ut när de fortfarande var tjejer, från 6 till 10 år, återstående jungfrur under de 30 åren av vesta-tjänsten, dessutom var de tvungna att vara från en mor och far som erkändes av samhället och njuta av stor skönhet. Valet av varje vestal gjordes av Pontiff Maximus, jag känner mig den enda kvinnliga figuren inom den romerska religionen, eftersom alla andra präster var män. Dessa kvinnor hade inte samma skyldigheter som de andra, som att gifta sig eller ha barn, utan var tvungna att ägna sig åt kyskhet, att studera och iaktta befintliga statliga ritualer som inte var tillåtna i manliga prästkollegier.
